Varför ska man vara lycklig när man kan vara "normal"?
Jag frågar mig det ofta nu förtiden.
Det hela började bli ett problem när jag ville bli "normal", jag ville bli som alla andra (varför, undrar jag nu) vara ute och festa med kompisar, inte bry sig om någon annan än mig själv, vara intresserad av vanliga saker så som musik, film mm....
Det jag nu har kommit fram till är att det är inte JAG!!!
I flera år nu har jag försökt att leva ett "normalt liv", men jag mår bara sämmre och sämmre i mig själv och jag känner att jag förtränger sånt som vill upp till ytan... Jag hag liksom pressat ner det i så många år nu att det börjar välla över!!!
Så jag tänker skriva för att få ur mig och börja om på nytt...
****
