haxdottir.blogg.se

Konsten att vara "normal"

10 var året...

Publicerad 2012-12-14 21:12:14 i Allmänt

När jag var 10 år var jag på ett shoppingcentrum, utan anledning eller vetenskap traskade jag in på Bokia, jag gick raka vägen till en hylla och tog en tarotkortlek, jag hade inte sett någon innan som spådde eller visste något om det..

När jag kom hem frågade mamma vad jag hade handlat för något, så visade jag henne kortleken och hon frågade varför jag hade köpt den och jag sa bara jag vet inte jag skulle bara ha den!

Kort där efter började jag spå min storasysters kompisar till att börja med! Men jag har aldrig använt mig av boken utan jag har bara känt vad jag ska svara på frågorna dom ställde.. Jag kunde se olika delar på kortet som lös upp och ibland tolka svaret ut ifrån det!

Efter det började sprida sig och jag hade plötsligt folk från olika delar av Sverige och endel som kom från utlandet ex, Ungern (det var lite roligt för jag kan inget annat än svenska och pytte lite engelska, och hon som jag spådde kunde bara prata ungerska och rumänska så vi hade en som tolkade med, men av någon underlig anledning kunde jag förstå vad hon fråga så tolken översatte bara från svenska till ungerska!) USA, Estland mm...

Så började min tarottid... (fortsätter med det senare)

Runt 6 års ålder...

Publicerad 2012-12-10 21:42:06 i Allmänt

Det var då det började, vad jag minns...
 
Jag vaknade ofta på nätterna och såg olika skepnade och personer som stod ute i våran hall på övervåningen. Jag vågade knappt springa över till mamma och pappas rum för att "dom" stod där och försökte kontakta mig...
 
Jag berättade för mamma och pappa om det, dom har aldrig försökt tvinga mig till att inte tro på "spöken"... Vi har alltid pratat om det som att det är fullkomligt normalt.. Det är jag tacksam över!
 
En kväll när jag skulle lägga mig, kände jag mig iaktagen... Jag försökte att inte tänka på det. Jag kröp ner i min säng när jag plötsligt hörde någon säga mitt namn, min första tanke var att det var min storasyster så jag ropade och fråga vad hon ville, hon svarade inte, då skrek jag hennes namn... Ja!!! vad är det, jag sover skrek hon tillbaka... Jag kröp längre ner i min säng, drog upp täcket över ansiktet, åter igen var det någon som sa mitt namn, jag tittade snabbt upp mot dörren (ihop om att hinna se min syster) där stod det en liten flicka med en kläning och lockigt hår!!! Jag slängde på mig täcket och började tänka massor, det var inget, det var bara fantasi och allt vad jag tänkte. Jag somnade tillslut den kvällen men det tog lång tid!!!

Varför ska man vara lycklig när man kan vara "normal"?

Publicerad 2012-12-10 20:42:12 i Allmänt

Jag frågar mig det ofta nu förtiden.
 
Det hela började bli ett problem när jag ville bli "normal", jag ville bli som alla andra (varför, undrar jag nu) vara ute och festa med kompisar, inte bry sig om någon annan än mig själv, vara intresserad av vanliga saker så som musik, film mm....
 
Det jag nu har kommit fram till är att det är inte JAG!!!
 
I flera år nu har jag försökt att leva ett "normalt liv", men jag mår bara sämmre och sämmre i mig själv och jag känner att jag förtränger sånt som vill upp till ytan... Jag hag liksom pressat ner det i så många år nu att det börjar välla över!!!
 
Så jag tänker skriva för att få ur mig och börja om på nytt...
 
****

Om

Min profilbild

F.Z.Haxdottir

Är bra på att lyssna på andra men inte på mig själv!?

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela